Att åka hit är det bästa jag gjort, jag ångrar det inte för en sekund. Men ibland gör jag det nästan ändå, men inte för att jag längtar hem utan för att jag fasar för allt jag kommer behöva lämna en dag. Varför lät jag mig bygga upp ett nytt liv, kontaktnät och relationer, på en plats jag visste att jag skulle behöva lämna? Som jag visste att även om jag kommer komma tillbaka och hälsa på så kommer ingenting vara detsamma any more?
Varför?
Kanske kommer jag behöva vara lika modig som jag var när jag åkte hemifrån när jag åker hem. Har haft en slags omvänd hemlängtan just för att jag har insett det, och det suger. Big time.
---
Mid night in Ohio, morning in Sweden.
To come here is the best I have done, and I don't regret it at all. But sometimes I almost do anyways, but not because I want to be home but because I fear having to leave everything one day. Why did I allow myself building up a new life, contacts, and relations at a place I knew I would have to leave? That I knew that even if I came back to visit, nothing would be the same?
Why?
Maybe I will have to be just as strong going back as going abroad. I've had some kind of reverse homesickness just because I've realized it, and it sucks. Big time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar